Såg en bekant i dag och hon såg mig men hon låtsas inte om att jag finns. Hon förlorade sin dotter som skulle varit lika gammal som min son och därför kan hon inte prata med mig.
Jag lider med henne och känner samtidigt skuld för att jag har mitt barn i livet och hennes inte är det. Kan inte föreställa mig vad hon går och har gått igenom. Önskar att hon någon gång kan höja blicken när vi möts och bara säga hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar