Morfar Folke

Tänk att man helt plötsligt en vanlig torsdag när man står och pysslar med en blomma börjar tänka på sin morfar. Böjer sig ner och öppnar ett skåp och det första som ögonen landar på är ljusstakarna han svarvat till mig när jag var liten. Ställer ljusstakarna på bordet och sätter mig ner en stund. Minns så otroligt tydligt hur han kramades min älskade morfar Folke. Ingen mesig kram utan där tog han i.
Pratar om honom med min syster och pappa, tänker att det är så människor aldrig dör. Min morfar lever vidare för jag minns honom och han har gett mig något gott som jag har med mig och ger andra människor.
Det gör honom odödlig.